Per i Stegelviken

Denna vecka i början av december har varit en sanslös vecka .  I söndags såg jag dvärgmås, i tisdags dök en ismås upp. Ilfärd ner från jobbet för att se den. I fredags och lördags , stormfågel och tretåig mås. Idag tretåig mås och bredstjärtad labb.
2 nya kryss!

Kajor är en av mina favoritfåglar. Kloka , sociala och överlevare. Sen jag var barn har jag tyckt om att se dem flyga omkring inne i staden en höstkväll. Det är stadsljud för mig.
Den här kajan gör morgontoalett på Ölands södra udde en morgon i oktober.

Njuter av att ha minsta småplutten, Jonatan med vidhängande föräldrar här i Stegelviken.

Senaste helgen tillbringade jag på Öland. Öland är lite av helig mark för mig. Att befinna sig i området nere vid Ottenby är alldeles underbart.
På lördagsmorgonen var det klart och fint väder. Tidigt började plogarna med vitkindade gäss välla ner över udden. 200 000 vitkindade lär ha befunnit sig på ön under veckan och nu bar det av söderut.


Men det stod inte på förrän tjockan vällde in från havet och helt plötsligt såg vi bara några tiotal meter. I 3 timmar gick vi modstulna och undrade varför vi åkt till Öland egentligen.
Vi tyckte att det började lätta och vi tog en promenad ut på Schäferiängarna . Där såg vi 3 jordugglor som gick ner en bit bort. Vi tog oss försiktigt dit och plötsligt for en av jordugglorna upp!
I södra lunden såg vi en trädkrypare

Till slut blev det fint igen och vi skulle till Sebybadet. Men vid Ottenby Kungsgård dök så en havsörn och en kungsörn upp. En fantastisk uppvisning på nära håll.

Strax efter detta kom en liten sparvhök förbi
Mot Sebybadet. Här fick vi på nära håll följa både sandlöpare och kärrsnäppor.


Söndagen bjöd på en kall morgon men klar luft. En kungsfågel flög rakt in i ett fönster på Fågel Blå och satt hos oss en lång stund och var rejält groggy
Vid Ölands södra udde finns det säl .
Avslutningsvis några bilder av kaja, prutgås och stare.  Den stora begivenheten under helgen , Ormörnen kom tyvärr inte med på bild.

Våren är ju tid för spirande grönska och liv.
Hösten däremot påminner oss om motsatsen. Biologiskt material återgår till mull.
Av jord är du …….
Under en promenad idag såg jag många tecken på det

Sommaren 2004 gick vi en Sarektur , Kristina, Petter och jag. Den föregicks av rapporter om mycket vatten i Sareks jokkar. Lite oroliga var vi , men det visade sig vara betydligt överdrivet. Vi började i Saltoluokta och fortsatte upp genom Pastavagge (jag använder den gamla stavningen eftersom jag är lite konservativ)
Första bilden är från höjderna ovanför Salto bort mot Stora Sjöfallet.

Väl uppe i Pastavagge är det ganska brant till en början och mycket sten.

För första gången provade vi att vada med våtsockor och sandaler, vilket visade sig vara en bra metod.

När jokkarna kommer från glaciärer är de bemängda med slipmaterial från glaciären och vattnet blir alldeles grått.

I övre delen av Pastavagge är terrängen alpin och inte mycket växer där.

matdags framför en av de snyggaste bergsprofiler jag vet, Pierikpakte.

Från Pielaslätten har man den här utsikten in mot Kopirvagge.

Om snön liggerkvar över jokkarna kan man passera på dessa drivor, snöbryggor, men det gäller att kunna bedöma deras hållfasthet.

Sarektjåkko i mitten av bilden är snart Sveriges näst högsta topp, sedan glaciären på Kebnekajse smälter ner. Under fjället ligger Mikkaglaciären. Vid Mikkaglaciären ligger Petters solglasögon fortfarande kvar.

Övre delen av Rapadalen

Från Kopirvagge in mot Sareks ”centrum”

Hemfärden från Slagavallen brukar oftast gå raka spåret hem med något stopp för en geocache. I går blev det annorlunda. Första stoppet var Fjätfallet. En skylt vid Fjätervålen pekar mot Fjätfallet 2 km. Ett helt underbart vattenfall.

Färden gick vidare mot Särna. Strax före Särna pekar en skylt , Njupeskär 27 km. Högersväng. Först siktades ett björnspår. Sen stannade vi vid Naturum i Njupeskär. 2 km promenad till Njupeån.

Vid Sveriges högsta vattenfall går man på en spång över ån och rasbranten fram tills man är ca hundra meter från fallet. Här är luften mycket fuktig och man kan inte stå här så länge utan att bli genomblöt. Vattenfallet är totalt 93 m högt och rätt imponerande. På vintern är det en omtyckt häckplats för isklättrare.

På väg tillbaka från fallet såg vi denna mycket gamla, spiralvridna gran.

På flera ställen runt Njupeskär hittar man den trevliga Lavskrikan.

I mörkret i Dalarna fanns det igår 4 obesökta geocacher. Dem ville givetvis K vara första besökare på (FTF= first to find) . De skulle ligga utmed en sträcka av ”poststigen”. Den första hittades relativt lätt. På väg därifrån till nästa upptäckte vi ett fint spår av en björn. Ganska nytt. Givetvis lyfter man blicken i det läget för att se om björnen finns alldeles i närheten. Men icke. Vi blev inte särskilt rädda , men vi började prata lite högre med varandra. Resterande cacher hittades utan problem.

Hittade en bild i mitt bildarkiv som jag tycker passar in på känslan man ibland kan få i oktober. En stilla melankoli över året som gått, naturen lägger sig till vila och mörka november väntar bakom hörnet.